Överblick över Islands historia

I dag vet vi att irländska munkar var de första som bosatte sig på Island. Munkarna kom på 700-talet e.Kr., men de gav sig iväg då hedningar från Skandinavien systematiskt började kolonisera ön 870-930.

Den viktigaste källan till koloniseringen är Landnámabók, berättelsen om "landets besittningstagande" som skrevs ned på 1100-talet. Boken skildrar utförligt vem som kom och i sällskap med vem, och var nybyggarna bosatte sig. Landnámabók upplyser oss om att den första nybyggaren var Ingólfur Arnarson och att han slog sig ned med sin familj i Reykjavík (rökviken) där huvudstaden ligger i dag. Koloniseringen pågick ungefär i 60 år. Under den tiden slog nybyggarna ned sina bopålar på de mest inbjudande landområdena.

Koloniseringen anses avslutad år 930. Det året grundades Alþingi (alltinget), landets högsta förvaltningsorgan med lagstiftande och dömande befogenheter. Alltinget sammanträdde en gång om året på tingplatsen på Þingvellir. Lagarna finns bevarade i det germanska folkets mest omfattande lagsamling från den här tiden, Grågås (Grágás). Island var uppdelat i administrativa enheter som leddes av 39 godar. Under ledning av tre godar hölls vårting i 13 olika tingdistrikt och härifrån fördes ärendena vidare till alltinget. Godarna var de högsta hövdingarna inom sitt respektive område och de fungerade också som asagudarnas präster. Efter att kristendomen infördes blev det godarnas uppgift att bygga kyrkor för den nya tron.

Övergången från hedendom till kristendom skedde under fredliga former enligt alltingets beslut år 1000. Redan innan millennieskiftet hade det länge funnits kristna män i landet, och omvändelsearbete hade utförts på uppdrag av Norges kung Olav. När landet antog kristendom döptes hedningarna till den kristna tron, men de fick "blota i lönndom", de gamla asagudarna kunde dyrkas privat och i hemlighet. Det första biskopssätet inrättades år 1056 i Skálholt på södra Island, och ett annat på norra Island i Hólar år 1106. Biskopssätena blev med tiden viktiga centra för bildning och kultur.

Under 900-talet följde många islänningar Erik den röde till Grönland. Islänningarna besteg den amerikanska kontinenten omkring år 1000 som de första européerna, 500 år före Columbus. Men deras försök att erövra den nya världen misslyckades.

Den isländska fristatens dagar var räknade år 1262. Inre missämja och stridigheter ledde till att landet blev lydrike under Norge. När Norge senare kom att tillhöra Danmark inordnades också Island under den danska kronan.

Den katolska tron behöll sin starka ställning ända in på 1500-talet. Eftersom islänningarna inte ville se den danska kungamakten växa fick den katolska kyrkan deras stöd. Men Danmark drog åt svångremmen. På order av den danska kungen blev biskopen i Hólar, Jón Arason, och hans två söner halshuggna år 1550. Reformationen genomfördes år 1551 och samtidigt konfiskerades kyrkans egendom av den danska kronan. Dessutom lade Danmark under sig handeln, som tidigare hade bedrivits med engelsmännen och Hansan. All handel föbjöds nu förutom med danskarna själva. Europas övriga folk gick en utveckling till mötes medan Island tynade av. Handelsmonopolet var i kraft ända till år 1787.

Den mest tragiska perioden i Islands historia är 1700-talet med tanke på den drastiska minskningen i folkmängden. År 1703 utfärdades folkräkning för första gången, och antalet islänningar var då omkring 50 000. Mellan 1707 och 1709 sjönk invånarantalet till 35 000 till följd av smittkoppsepidemier. Ytterligare två gånger under samma sekel, 1752-57 och 1783-85, sjönk invånarantalet till under 40 000. Naturkatastrofer och hungersnöd fick ödesdigra följder.

Från och med 1730-talet kom samhällsutvecklingen småningom igång. Det grundades bl.a. skolor i landet. Alltsedan mitten av 1700-talet kom Reykjavík att utvecklas till landets medelpunkt.

Det danska handelsmonopolet förmildrades år 1783 och avskaffades till slut. Däremot blev alltinget nedlagt efter en 870 års obruten tradition. Det återupprättades några decennier senare, år 1843, och tilläts då att verka som rådgivande församling i Reykjavík.

Island började småningom höja sin röst i krav på självständighet. Till 1000-årsjubileet år 1874 fick islänningarna en författning av Danmarks kung Kristian IX som garanterade dem ett visst självstyre och lagstiftande maktbefogenheter. Den högsta verkställande makten innehades alltjämt av den danska kronan.

Den verkställande makten överfördes till Reykjavík år 1904 när Hannes Hafstein utnämndes till Islands minister. År 1918 fick landet självbestämmanderätt i inre angelägenheter, men den danska kungen fungerade som statsöverhuvud fram till år 1944. Han fattade beslut i utrikespolitiska frågor och i frågor kring landets försvar. Den högsta dömande makten var även hos honom. Den 17 juni år 1944 förklarar Island sig slutligen självständigt på den gamla tingplatsen på Þingvellir.

Sammanfattning av Islands historia:

874-930

Island koloniseras, huvudsakligen från Norge, men också från vikingabosättningar på de brittiska öarna.

930

Alltinget stiftas på Þingvellir. I dag är det ett av världens äldsta folkting.

930-1030

"Sagatiden", den isländska sagalitteraturen beskriver först och främst händelser från den här tiden.

982

Erik den röde (Eiríkur Rauði) upptäcker Grönland.

1000

Islänningarna övergår från asatro till kristendom under fredliga former på Þingvellir. Islänningen Leif Eriksson (Leifur Eiríksson) blir den första som upptäcker Amerika.

1030-1120

"Fredsåldern".

1230-1264

"Sturlungatiden".

1241

Snorri Sturluson blir dräpt.

1200-talet

De isländska sagorna skrivs ned. De tillhör islänningarnas medeltida klassiker och skrevs på det språk som fortfarande talas på Island.

1262

Island blir lydrike under Norge.

1380

Island inordnas tillsammans med Norge under danskt styre.

1402-1404

Digerdöden.

1540-1550

Reformationen.

1602

Kungligt handelsmonopol införs.

1783-1785

Vulkanen Lakagígars katastrofala utbrott.

1787

Handelsmonopolet avskaffas för Islands del.

1800

Alltinget blir nedlagt.

1818

Nationalbiblioteket grundas.

1843

Alltinget återupprättas som rådgivande församling.

1854

Handelsmonopolet för utlandshandel upphör.

1863

Nationalmuseet grundas.

1874

Island firar kolonisationens 1000-årsjubileum. Den första grundlagen överlämnas av kungen.

1879

Ledaren för självständighetskampen, Jón Sigurðsson, avlider.

1904

Island får autonomi. Den verkställande makten överförs till Reykjavík. Hannes Hafstein utses till den första isländska ministern.

1911

Islands universitet grundas.

1918

Landet får självbestämmanderätt i inre angelägenheter, men den danska kungen är fortfarande rikets överhuvud.

1920

Den högsta domstolen instiftas.

1930

Alltingets 1000-årsjubileum firas på Þingvellir.

1940

Island ockuperas av brittiska trupper.

1941

Amerikanska trupper tar över landets försvar.

1944

Republiken Island utropas på Þingvellir den 17 juni.

1946

Island blir medlem i Förenta Nationerna (FN).

1947

Island blir medlem i OEEC (föregångaren till OECD).

1949

Island blir medlem i NATO.

1950

Island blir medlem i det Europeiska rådet.

Nationalteatern och symfoniorkestern grundas.

1951

Försvarsavtal mellan Island och USA

1952

Island blir medlem i Nordiska rådet. Territorialvattengränsen utvidgas till 4 sjömil (1 sjömil=1852 m).

1958

Territorialvattengränsen utvidgas till 12 sjömil.

1970

Island blir medlem i EFTA.

1971

De första isländska handskrifterna återlämnas från Köpenhamn.

1972

Den ekonomiska zonen utvidgas till 50 sjömil.

1973

Vulkanutbrott på Heimaey, den enda bebodda ön på Västmannaöarna.

1974

Kolonisationens 1100-årsjubileum på Þingvellir.

1975

Den ekonomiska zonen utvidgas till 200 sjömil.

1980

Vigdís Finnbogadóttir blir som den första kvinnan i världen utsedd till president genom demokratiska val.

1986

Reykjavík stad firar 200-årsjubileum. Toppmöte mellan Reagan och Gorbatjov i Reykjavík.

1994

Republiken firar 50-årsjubileum på Þingvellir.

1996

Ólafur Ragnar Grímsson blir vald till president.

2000

Kristendomens 1000-årsjubileum.

Reykjavík - Europas kulturhuvudstad.

2006

Det bilaterala avtalet mellan Island och USA om militärbasen i Keflavík upphävs.