Överblick över Islands historia

I dag vet vi att irländska munkar var de första som bosatte sig på Island. Munkarna kom på 700-talet e.Kr. men de gav sig iväg då folk från Skandinavien systematiskt började kolonisera ön 870-930.

Den viktigaste källan till koloniseringen är Landnámabók, berättelsen om "landets besittningstagande" som skrevs ned på 1100-talet. Boken skildrar utförligt vem som kom och i sällskap med vem, och var nybyggarna bosatte sig. Landnámabók upplyser oss om att den första nybyggaren var Ingólfur Arnarson och att han slog sig ned med sin familj i Reykjavík (rökviken) där huvudstaden ligger idag. Koloniseringen pågick ungefär i 60 år. Under den tiden slog nybyggarna ned sina bopålar på de mest inbjudande landområdena.

Koloniseringen anses avslutad år 930. Det året grundades Alltinget, landets högsta förvaltningsorgan med lagstiftande och dömande befogenheter. Alltinget sammanträdde en gång om året på tingplatsen på Þingvellir. Lagarna finns bevarade i de germanska folkens mest omfattande lagsamling från den här tiden, Grågås (Grágás). Island var uppdelat i administrativa enheter som leddes av 39 godar. Under ledning av tre godar hölls vårting i 13 olika tingdistrikt och härifrån fördes ärendena vidare till Alltinget. Godarna var de högsta hövdingarna inom sitt respektive område och de fungerade också som asagudarnas präster. Efter att kristendomen infördes blev det godarnas uppgift att resa kyrkor för den nya tron.

Övergången från hedendom till kristendom skedde under fredliga former enligt Alltingets beslut år 1000. Redan innan millennieskiftet hade det länge funnits kristna män i landet, och omvändelsearbete hade utförts på uppdrag av Norges kung Olav. När landet antog kristendom döptes hedningarna till den kristna tron, men de fick "blota i lönndom", de gamla asagudarna kunde dyrkas privat och i hemlighet. Det första biskopssätet inrättades år 1056 i Skálholt på södra Island, och ett annat på norra Island i Hólar år 1106. Biskopssätena blev med tiden viktiga centra för bildning och kultur.

Under 900-talet följde många islänningar Erik den röde till Grönland. Islänningarna landsteg på den amerikanska kontinenten omkring år 1000 som de första européerna, 500 år innan Columbus. Men deras försök att erövra den nya världen misslyckades.

Den isländska fristatens dagar var räknade år 1262. Inre missämja och stridigheter ledde till att landet blev lydrike under Norge. När Norge senare kom att höra till Danmark inordnades också Island under den danska kronan.

Den katolska tron behöll sin starka ställning ända in på 1500-talet. Eftersom islänningarna inte ville se den danska kungamakten växa fick den katolska kyrkan deras stöd. Men Danmark drog åt svångremmen. På order av den danska kungen blev biskopen i Hólar, Jón Arason och hans två söner halshuggna år 1550. Reformationen genomfördes år 1551 och kyrkans egendom konfiskerades av den danska kronan. Dessutom lade Danmark under sig handeln, som tidigare hade bedrivits med engelsmännen och Hansan. All handel föbjöds nu förutom med danskarna själva. Europas övriga folk gick en utveckling till mötes medan Island tynade av. Handelsmonopolet var i kraft ända till år 1787.

Den mest tragiska perioden i Islands historia är 1700-talet med tanke på den drastiska minskningen i folkmängden. År 1703 utfärdades folkräkning för första gången, och antalet islänningar var då omkring 50 000. Mellan 1707 och 1709 sjönk invånarantalet till 35 000 till följd av smittkoppsepidemier. Ytterligare två gånger under samma sekel, 1752-57 och 1783-85 sjönk invånarantalet till under 40 000. Naturkatastrofer och hungersnöd fick ödesdigra följder.

Från och med 1730-talet kom utvecklingen småningom igång och det grundades skolor i landet. Alltsedan mitten av 1700-talet kom Reykjavík att utvecklas till landets medelpunkt.

Det danska handelsmonopolet förmildrades år 1783 och avskaffades till slut helt och hållet. Däremot blev Alltinget nedlagt efter en 870 års obruten tradition. Det återupprättades några decennier senare, år 1843 och tilläts då att verka som rådgivande församling i Reykjavík.

Island började småningom höja sin röst i krav på självständighet. Till 1000-årsjubileet år 1874 fick islänningarna en författning av Danmarks kung Kristian IX som garanterade dem ett visst självstyre och lagstiftande maktbefogenheter. Den högsta verkställande makten innehades alltjämt av den danska kronan.

Den verkställande makten överfördes till Reykjavík år 1904 när Hannes Hafstein utnämndes till Islands minister. År 1918 fick landet självbestämmanderätt i inre angelägenheter, men den danska kungen fungerade som statsöverhuvud fram till år 1944. Han fattade beslut i utrikespolitiken och landets försvar, och den högsta dömande makten var hos honom. Den 17 juni år 1944 förklarar Island sig slutligen självständigt på den gamla tingplatsen på Þingvellir.

Historiska data

870-930 Island koloniseras

930 Alltinget och fristaten grundas

930-1030 Sagatiden

982 Eiríkur den Röde upptäcker Grönland

1000 Kristendomen antas

1000 Leifur Eiríksson upptäcker den nordamerikanska kontinenten

1030-1120 Fredens tid

1120-1230 Skrivandets tid

1230-1264 Sturlungatiden

1241 Snorri Sturluson mördas

1262-1264 Island kommer under norskt styre

1380 Island kommer tillsammans med Norge under danskt styre

1402-1404 Digerdöden

1540-1550 Reformationen

1602 Kungligt handelsmonopol införs

1662 Enväldet förstärks

1783-1785 Det katastrofala utbrottet i vulkanen Lakagígar

1787 Handelsmonopolet utvidgas till att omfatta alla danska medborgare

1800 Alltinget upplöses

1809 Den danske äventyraren Jörgen Jörgensen griper makten på Island

1818 Nationalbiblioteket bildas

1843 Alltinget instiftas igen som en rådgivande församling

1854 Handelsmonopolet för utlandshandel upphör

1863 Nationalmuseet grundas

1874 1000-års jubileet av Islands kolonisation; den första grundlagen överlämnas av kungen

1879 Jón Sigurdsson avlider

1904 Självstyre

1911 Islands universitet grundas

1918 Självständighet med personalunion med Danmark

1920 Högsta Domstolen instiftas

1930 1000-års jubileet av Alltingets grundande

1940 Island ockuperas av brittiska trupper

1941 Amerikanska trupper tar över Islands försvar

1944 Republiken Island utropas på Þingvellir

1945 Den första internationella flygningen med ett isländskt plan

1946 Island blir medlem i Förenta Nationerna (FN)

1947 Island blir en av grundarna av OEEC (föregångare till OECD)

1949 Island blir medlem i NATO

1950 Nationalteatern och symfoniorkestern grundas

1951 Försvarsavtal mellan Island och USA

1952 Island blir medlem i Nordiska rådet

1952 Fiskegränsen utvidgas till 4 sjömil

1958 Fiskegränsen utvidgas till 12 sjömil

1965 Avtal ingås mellan Island och Danmark om återlämnande av isländska handskrifter som finns i Köpenhamn

1968 Nordens Hus i Reykjavik öppnas

1970 Den första konstbiennalen i Reykjavik

1970 Island blir medlem i EFTA

1971 De första isländska handskrifterna återlämnas från Köpenhamn

1972 Fiskegränsen utvidgas till 50 sjömil

1973 Vulkanutbrott på Heimaey, Västmannaöarna

1973 Handelsavtal med EG

1974 1100-års-jubileet av kolonisationen; vägen runt Island (Ringvägen) slutförs

1975 Fiskegränsen utvidgas till 200 sjömil

1984 Kvotsystemet införs i isländska fiskeflottan

1986 Reykjaviks stad firar sitt 200-års jubileum

1994 50-års jubileet av republiken Islands grundande

2000 1000-års jubileet av kristendomen och upptäckten av den nordamerikanska kontinenten